svimselattack

God Fortsättning alla!

Då är det ett nytt smalare år. Jag insåg härom dagen att så här "liten" har jag inte varit sedan 2005.
Det känns väldigt gött.
I går vill min stora tös att jag skulle lyfta henne & maj gadd vad tung hon var. Jag tog henne på ryggen & ställde mig på vågen & insåg att inte ens med henne på ryggen kommer jag upp  till mina 136 kg. Vi två stannade på 125 kg. Det är ju grymt. Hur sjutton orkade jag gå runt med alla dess kilon?
Mindre ska jag bli. Jag ska försöka & skärpa mig med maten. Nu äter jag ju lite för att jag måste. Men nu känner jag att jag ska äta nyttigt inte för att jag måste utan för att jag verkligen vill!
Snart drar träningen igång oxå. Å nu jädrar ska jag ge järnet. Ska inte stå & mesa utan jag ska minsann hoppa & vara med. Om jag så ska linda in hela kroppen som en mumie för att slippa slå mig själv i fejset med mina slappa tuttar & min hängiga mage så ska jag hoppa!
Här kommer en jämförelse bild.
Det skiljer 30 kilo mellan dessa bilder:

136 kg vs 106 kg

Ha det så bra!

Hej Hopp i Löven...

Här kommer äntligen bilden.


115kg

Jag blundar dessutom! Hahaha.
Men idag vägde jag 114,1.
Jag har oxå tagit det mogna beslutet att börja träna.
Vanlig hederlig tantgympa ska jag gå på ihop med en vän & min syster.
Är det fler som vill hänga på så är ni välkomna. Ju fler ju roligare.

Trevlig kväll på er!

Jag vaknade med ett ryck när min man väckte mig 05.00. Då var dagen här. Jag har både längtat & fasat. Jag hade redan packat väskan, det var bara några små saker kvar.
In i duschen & skrubba mig med sprit svampen. Jag blev så torr av den så det kändes som att huden skulle spricka & falla av.
Barnen trynade gott i sina sängar. Mina fina flickor som sover så gott. Snart skulle farmor & farfar komma & passa dom.
Det var mörkt, grått & kallt ute. Ändå valde jag att sätta mig i soffan ute på altanen. Min man kom med morgontidningen & lite mediciner som jag skulle ta. Jösses vad mitt hjärta slog.
Snart skulle vi åka.

När vi satt i bilen & jag insåg att nu fanns det ingen återvändo då blev jag ännu mer nervös. Ska jag verkligen inte få äta längre? Magen kurrade & hungern rev. Resan skulle ta ca 2 timmar & när vi kommit halvvägs fick jag första smset av min bästa kompis. "OMG!!! Du e på väg... Tänker på dig o håller tummarna. Älskar dig min bästaste vän! Kramar & pussar."
Jag läste smset & svalde tårarna.
Pling. Andras smset, denna gången av min syster. "Hej älskade Syster! Tänker på dig varje minut idag. Hör av dig när du orkar. Jag älskar dig. Pussar & Kramar."
Nu kom the ugly cry.
Vilken tur at jag är omgiven av så fina människor.

Klockan 7.30 var vi framme på Aleris avd 72 på sjukhuset i Kristianstad. Jag blev väl mottagen. Jag fick börja med att väga in mig. Målet var att jag skulle väga 129 kg. Jag vägde 129.6 med kläderna. Jag pustade ut. Mensen kom som en syndaflod 3 dagar innan operationen & hånlog mot mig. Dom sista kilo fick jag verkligen kämpa med. Men nu var jag i hamn.

Nu fick jag säga hejdå till min man som körde hem igen.
Jag blev visad till ett rum & jag fick på mig snygga blå joggingbyxor en stor tunn vit rock & ett par riktigt fula strumpor. Jag hoppade upp i sängen & var glad över att jag fick ha med mig både bok & mobil.
Klockan var nu 9 & en sköterska kom in & satte dropp i min hand. Sen kom narkosläkaren Karsten & pratade lite. En väldigt trevlig man. Jag fick honom att lova att han skulle väcka mig när allt var klart. Han berättade att kl 10.30 skulle det vara min tur. Så nu skulle jag bara vänta...
Nervös!

Jag delade rum med en tjej från Kungsbacka som heter Malin.
Hon var väldigt trevlig & vi hade skoj. Skönt att slippa ligga ensam med sin nervositet.

10.30 kom sköterskan & hämtade mig. Jag fick själv köra min säng ner till operation, med min vita snygga halvt genomskinliga rock på mig.
Karsten hjälpte mig att köra sängen.
Nu gick det fort. In i en korridor, få på en snygg mössa, in i salen, upp på britsen, på med masken. "Räkna till tio" sa Karsten. Men jag minns inget mer.

11.30 vakande jag upp i ett nytt rum på avdelningen. Tänk att nu var det gjort. Men det gjorde väldigt ont i min mage. Men jag fick en spruta som jag inte ens kände. Jag som är så stickrädd. Jag låg & slummarde från & till & kliade mig på näsan. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Men det var en biverkning av narkosen & slangen som jag inte visste att jag ens haft i näsan. Å tur är ju det!

En stund senare så var vi tre nyopererade tjejer som fick ett rum tillsammans. Jag, Malin & Carina. Alla från Halland.
Vi drack pytte lite vatten åt gången & pratade, fnissade & sov om vart annat.
Lite öm & mycket lycklig över att det äntligen var gjort & att jag överlevde. För jag hade en smula dödsångest.
Efter varje lite smutta vatten så gick vi en runda i korridoren. Klockan 21 sov vi alla tre som stockar. Klockan 2 på natten väckte dom oss med smärtstillande. Lite lite vatten & några minuter mellan tabletterna. Sen var det ut i korridoren & fortsätta knata. 2.30 sov vi som stockar igen alla tre.

Såhär såg jag ut innan allting började



136 kilo


Jag vaknade med ett ryck när min man väckte mig 05.00. Då var dagen här. Jag har både längtat & fasat. Jag hade redan packat väskan, det var bara några små saker kvar.
In i duschen & skrubba mig med sprit svampen. Jag blev så torr av den så det kändes som att huden skulle spricka & falla av.
Barnen trynade gott i sina sängar. Mina fina flickor som sover så gott. Snart skulle farmor & farfar komma & passa dom.
Det var mörkt, grått & kallt ute. Ändå valde jag att sätta mig i soffan ute på altanen. Min man kom med morgontidningen & lite mediciner som jag skulle ta. Jösses vad mitt hjärta slog.
Snart skulle vi åka.

När vi satt i bilen & jag insåg att nu fanns det ingen återvändo då blev jag ännu mer nervös. Ska jag verkligen inte få äta längre? Magen kurrade & hungern rev. Resan skulle ta ca 2 timmar & när vi kommit halvvägs fick jag första smset av min bästa kompis. "OMG!!! Du e på väg... Tänker på dig o håller tummarna. Älskar dig min bästaste vän! Kramar & pussar."
Jag läste smset & svalde tårarna.
Pling. Andras smset, denna gången av min syster. "Hej älskade Syster! Tänker på dig varje minut idag. Hör av dig när du orkar. Jag älskar dig. Pussar & Kramar."
Nu kom the ugly cry.
Vilken tur at jag är omgiven av så fina människor.

Klockan 7.30 var vi framme på Aleris avd 72 på sjukhuset i Kristianstad. Jag blev väl mottagen. Jag fick börja med att väga in mig. Målet var att jag skulle väga 129 kg. Jag vägde 129.6 med kläderna. Jag pustade ut. Mensen kom som en syndaflod 3 dagar innan operationen & hånlog mot mig. Dom sista kilo fick jag verkligen kämpa med. Men nu var jag i hamn.

Nu fick jag säga hejdå till min man som körde hem igen.
Jag blev visad till ett rum & jag fick på mig snygga blå joggingbyxor en stor tunn vit rock & ett par riktigt fula strumpor. Jag hoppade upp i sängen & var glad över att jag fick ha med mig både bok & mobil.
Klockan var nu 9 & en sköterska kom in & satte dropp i min hand. Sen kom narkosläkaren Karsten & pratade lite. En väldigt trevlig man. Jag fick honom att lova att han skulle väcka mig när allt var klart. Han berättade att kl 10.30 skulle det vara min tur. Så nu skulle jag bara vänta...
Nervös!

Jag delade rum med en tjej från Kungsbacka som heter Malin.
Hon var väldigt trevlig & vi hade skoj. Skönt att slippa ligga ensam med sin nervositet.

10.30 kom sköterskan & hämtade mig. Jag fick själv köra min säng ner till operation, med min vita snygga halvt genomskinliga rock på mig.
Karsten hjälpte mig att köra sängen.
Nu gick det fort. In i en korridor, få på en snygg mössa, in i salen, upp på britsen, på med masken. "Räkna till tio" sa Karsten. Men jag minns inget mer.

11.30 vakande jag upp i ett nytt rum på avdelningen. Tänk att nu var det gjort. Men det gjorde väldigt ont i min mage. Men jag fick en spruta som jag inte ens kände. Jag som är så stickrädd. Jag låg & slummarde från & till & kliade mig på näsan. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Men det var en biverkning av narkosen & slangen som jag inte visste att jag ens haft i näsan. Å tur är ju det!

En stund senare så var vi tre nyopererade tjejer som fick ett rum tillsammans. Jag, Malin & Carina. Alla från Halland.
Vi drack pytte lite vatten åt gången & pratade, fnissade & sov om vart annat.
Lite öm & mycket lycklig över att det äntligen var gjort & att jag överlevde. För jag hade en smula dödsångest.
Efter varje lite smutta vatten så gick vi en runda i korridoren. Klockan 21 sov vi alla tre som stockar. Klockan 2 på natten väckte dom oss med smärtstillande. Lite lite vatten & några minuter mellan tabletterna. Sen var det ut i korridoren & fortsätta knata. 2.30 sov vi som stockar igen alla tre.